Dagen till ära vill vi lyfta betydelsen av människans känslospråk.
Känslospråket är det språk vi lättast använder för att förstå och beskriva våra känslor. Det formas redan under barndomen, i samtal och möten med våra föräldrar, vänner och andra människor omkring oss. Det är så vi lär oss att sätta ord på glädje, besvikelse, rädsla, sorg och allt däremellan.
För många är känslospråket detsamma som modersmålet. Men att kunna ett språk och att kunna uttrycka sina känslor på det språket är inte alltid samma sak.
Jag är själv tvåspråkig och använder både svenska och finska i min vardag. Jag kan arbeta, diskutera och föra avancerade resonemang på båda språken. Ändå märker jag att svenskan ibland kommer närmare. Vissa känslor är lättare att beskriva, vissa nyanser lättare att förstå och vissa ord känns helt enkelt mer självklara på mitt modersmål.
Det här blir särskilt viktigt när vi befinner oss i en utsatt situation. När vi söker hjälp, berättar om något svårt eller försöker sätta ord på sådant som kanske är svårt att ens förstå själva, ska vi inte behöva leta efter rätt ord på ett annat språk.
Att få hjälp på sitt eget modersmål handlar om trygghet, förtroende och möjligheten att göra sig förstådd. Det kan vara avgörande för att kunna uttrycka sina behov och få rätt stöd.
Ett tvåspråkigt Finland behöver fungerande tvåspråkighet i praktiken. Tvåspråkigheten ska märkas i våra social- och hälsovårdstjänster, i myndighetskontakter och i vardagens möten mellan människor.
Språket är en del av hur vi förstår oss själva och varandra. Vår tvåspråkighet är en rikedom som förutsätter respekt för båda språken och en vilja att ge dem en jämlik plats i samhället.
Ett jämlikt tvåspråkigt samhälle är ett samhälle där ingen behöver kämpa för rätten att bli förstådd.
Glad Svenska dagen! 
Denise Niemi