Den 1.1.2023 skedde en stor och historisk förändring i vårt land med att ansvaret för organisering och produktion av social- och hälsovårdstjänster samt räddningsverket flyttades bort från kommuner till välfärdsområdena. Vårt område, Västra Nyland, fick säruppdraget att ansvara för den svenskspråkiga servicen i hela Finland. Svenskan är vårt andra nationalspråk; uppdraget är viktigt och kräver extra uppmärksamhet så som alla minoritetsfrågor för att jämställdhet och rättvisa skall förverkligas. De är ju viktiga principer för De Gröna på alla fronter. Jag själv närmar mig gärna den här språkfrågan ur synvinkeln ”levande tvåspråkighet” då jag med familjen står som representant för densamma genom att i tre decennier ha hört till den finskspråkiga minoriteten i Raseborg.. Den här erfarenheten har förvandlat vår helt finskspråkiga familj till en tvåspråkig sådan. Detta uppskattar vi alla – nu redan vuxna människor – som en stor rikedom. Det är mycket värdefullt att vi i Finland har dessa två nationalspråk från urminnes tider – och svenskan är också den som binder oss till de andra skandinaviska länderna. Och den här kontakten är mycket aktuell just nu också utrikespolitiskt.
Språk är för oss alla ett enormt viktigt medel för att uttrycka oss och kommunicera med varandra samt att tänka och lösa problem. Beroende på kommunikationens mål, syfte och sammanhang kan språkets betydelse variera en hel del, fast i grunden är det fråga om att bli förstådd. T.ex. att informera kräver noggrannhet och tydlighet samt språkriktighet men i bemötanden mellan människor ”här och nu” blir tyngdpunkten egentligen på den icke-språkliga interaktionen (röstens nyanser och ton, ögonkontakt, mimik och gester) – oberoende om vi är medvetna om det eller inte. Annars kunde vi ju inte ha samspel med våra småbarn och inte heller skulle det i högre grad bli missförstånd mellan två personer med samma modersmål som de båda behärskar fullständigt…
Det ovanstående som en mycket kort sammanfattning av det som jag vill poängtera då vi talar om språkfrågor allmänt och speciellt i produktionen av välfärdstjänster. Det viktigaste är att komma ihåg att vi alla vill bli sedda, hörda och förstådda. Hurdana språkfärdigheter som krävs i olika arbetsuppgifter från räddningsverksamhet till mentalvårdstjänster måste analyseras noggrant, man skall lyssna på både personal och klienter och diskutera saken öppet och med respekt i adekvata sammanhang. I en lokal utredning i fjol kunde man konstatera att klienterna inte ville välja mellan personalens språkkunnighet och professionella kompetens, utan det viktigaste var att bli bemött med respekt och mänsklig närvaro.
Jag hoppas att diskussionen om tvåspråkiga tjänster förs också med respekt och lyhördhet, och att den baseras på argument som kan motiveras genom resultaten av modern vetenskaplig forskning. Det finns tillräckligt med bekymmer i världen utan att vi skall skrämma människor i Finland med språkfrågor. Och det största problemet gällande välfärdstjänster är utan vidare personalresurser, rekrytering och belastning av personalen. Samtidigt som vi håller på att lösa dessa problem kan vi satsa på kvalitet och resurser till de svenskspråkiga tjänsterna. I den här processen skall vi komma ihåg att respektera varann på respektive modersmål och att uppmuntra varandra att prata och träna även det andra inhemska språket, var och en ur sin egen utgångspunkt. Jag har haft glädjen att träffa hundratals människor med olika bakgrund, både klienter och yrkesmänniskor, som har förverkligat en levande tvåspråkighet i sitt arbete och sitt övriga liv under flera decennier. Samtidigt har de uppmuntrat mig att uttrycka mig själv på det andra inhemska även i utmanande situationer – och slutresultatet har blivit en kärlek till det svenska språket utan att jag skulle älska finskan mindre som modersmål.
Aija Takala
Västra Nylands välfärdsområdes gröna förtroendevald från Raseborg
